Gud

En gud kan allmänt betraktas som en överliggande andlig makt och i religiösa åskådningar preciseras detta ofta till en personifikation. I den kristna traditionen är Gud personifikationen av alltings skapande källa och likaså en allestädes närvarande kraft eller ande.

Gud som alltings skapare

I Bibeln berättas om Gud skapar världen och människan av lera och blåser in liv genom näsborrarna. De första människorna, Adam och Eva, bor i Edens lustgård. Men efter Eva smakat av kunskapens äpple blir dem förvisade från den paradisiska orten till ett liv fyllt av vedermödor.

Ögonblicket då Gud skapar Adam, framställd som målning av Michelangelo i Sixtinska kapellet.

Guds existens har diskuterades av lärda redan under antiken och redan innan bör människor ha frågat sig hur allting de ser har uppkommit och om det berott på ett övernaturligt väsens tillgripande. Det finns olika teorier om hur hela tillvarons existens och dess samband med Gud. Den kristna synen är att Gud skapat både tiden och all materia samt de levande varelserna.

Gud i Bibeln

I Gamla testamentet skildras världens tillblivande som en bedrift utförd av Gud, vilket sker under sju dagar (egentligen sex då Gud under den sjunde dagen vilar sig efter det utförda arbetet). Den Gud som sedan framställs är ofta krävande och framlägger sin sina förmaningar i en vred ton.

Profeter – förkunnare av Guds lära till människorna

Inom kristendomen figurerar profeter som den viktiga länken mellan Gud och människor. Det är profeterna som överför Guds budskap från himlen till jordens invånare.

Enligt den kristna läran är det Mose som av Gud mottar de tio budorden och det berättas i Andra Moseboken hur ett förbund sluts mellan honom och Gud på berget Sinai.

Den i senare tid mest centrala profeten är Jesus. Han har fått en mer upphöjd position än någon annan av Guds förkunnare som varandes Guds egen son. När den jordiska Jesus döms till döden blir det en symbol för hur han får utgöra offret för människornas synder.

Medan Gud framställs som sträng och ibland bestraffande i Bibeln har Jesus rollen som en mildare gestalt som förkunnar en kristen etik som bygger på förlåtelse.  

Jahve

Jahve (herren) är det hebreiska namnet på Gud inom abrahamitiska religioner, det vill säga religioner vars grundare är ättlingar till Abraham. Historiskt sett betraktas Jahve från början ha varit en gudom tillhörande en större polyteistisk gudavärld.

Inom Judendomen är Jahves osynlig och har sin hemvist på berget Sinai (beäget på södra Sinaihalvön som idag är den del av Egypten).

Människan och hennes tillbedjan av en gud

Det finns av uppenbara skäl få källor om den förhistoriska människan. Vi saknar därför detaljerade belägg om hur det religiösa livet kan ha sett ut. Däremot vet vi genom arkeologiska fynd att människor mycket tidigt tycks ha dyrkat överjordiska makter. Arkeologiska fynd som pekar på detta är inristningar, avbildningar, gravvård, spår från riter och offerceremonier samt tempelbyggnader.

Då människan levde på jorden före vetenskapen uppkommit framstod naturfenomenen ofta som mysterium. Ljudet från vinden, ljuset från avlägsna objekt på himlen och solens förmåga att få växter att spira saknade naturliga förklaringar. Som förklaringar uppkom tron på att överjordiska krafter bebodde eller utgjorde sådana slags naturfenomen.

Polyteism och hedniska gudar

I äldre tider tycks polyteistisk religiös praktik varit dominerande. I sådana föreställningar tillbads en större skara gudar vars krafter och personifikationer assimilerades med naturfenomen samt etiska och andra företeelser.

Det finns arkeologiska spår långt tillbaka i tiden tillbedjan av gudar som var förknippade med solen. Sådana solgudar gavs också en stor makt och kunde vara bland de mäktigaste i den hierarki av gudar som dyrkades.

Det var också vanligt med lokala gudar som dyrkades på en enda ort eller mindre region. Dessa lokala gudar kunde sedan få ökat inflytande om orten blev ett viktigt centrum i en större region.

Med tiden ersattes polyteistiska åskådningar alltmer av monoteistiska. I förkunnelser som riktade sig till att den sanna läran endast inbegrep en gud fick de polyteistiska lärorna den nedsättande benämningen som hedniska. I Norden övergavs vikingarnas trosföreställningar och deras gudar blev småningom betraktade som hedniska – i betydelsen oriktiga och primitiva gudar.

Monoteism – tron på den enda guden

En del forskare menar att före gudsföreställningar som kännetecknades av polyteism existerade det monoteism. Sådana höggudar hade förmodligen sin tänkta tillvaro i himlen, men det är omöjligt att få klarhet huruvida monoteism eller polyteism var först gällande.

I sin bok Historien om Gud skriver Karen Armstrong att i den tid då profeter som Abraham och Mose levde gällde en månggudadyrkan. Abrahams livstid ska enligt vissa källor ungefärligt sammanfalla med år 2000 f.Kr. och Mose ska ha levt nästan ett tusen år senare. Ingen av dessa tros själva ha hängett sig åt en monoteistisk dyrkan.

Du skall inga andra gudar ha vid sidan av mig. (2 Mos 19)

Denna ofta citerade mening ur Bibeln ger en skarp tillrättavisning och är central i den kristna lärans syn på en enda gud.

Under antiken uppstod kristendomen som ett av flera religiösa alternativ till den romerska gudavärlden. Kristendomen blev från början ansedd som sekt (den var bara en av flera alternativa religiösa åskådningar som uppstod under antiken), och dess förespråkare fördömdes av de styrande.

Fast efter att Rom försvagats och uppdelats i ett väst och öst skulle den kristna läran i stället försvaras av kejsaren Konstantin under 300-talet. Konstantin som hade den största makten i Östrom såg till att göra de kristna, som började bli alltfler, priviligierade i politiska utspel för att undergräva makten hos kejsaren Licinius som hade den största makten i Västrom.

Detta var första steget i kristendomens väg mot att bli statsreligion. Fastän det skedde försök att ena den kristna i öst och väst skulle det ske en splittring som gav upphov till den romersk-katolska och den grekisk-ortodoxa kyrkan.

Under medeltiden skrev florentinaren Dante om världen och himlen som förenad i olika skikt. Medan de fördömde levde i plågor i underjorden och bodde Gud och änglarna i eldhimmeln, Empyreum, den översta himlen där ljuset emanerades.

Under renässansen uppkom humanismen och människan sattes i centrum. Tron på den kristna guden var fortfarande intakt och kyrkans makt stor, men fler började ifrågasätta dess absoluta auktoritet. Sedan under den vetenskapliga revolutionen som utspelade sig under de följande århundradena fick kyrkans makt och gudstron än mer konkurrens från naturvetenskaperna.

Sekularisering

Sekularisering innebär att världsliga intuitioner får företräde framför kyrkliga. I många av dagens samhällen, särskilt i västvärlden, har kyrkans politiska inflytande reducerats och allt färre människor bevistar gudstjänster.

Artikel av Katolik.nu

Källor:
Historien om Gud (1997), Karen Armstrong
Historisktvetande.se

Läs också:

• Förhållningsätt till Gud
• Treenigheten
• Religion och vetenskap

Finns det en Gud?

För en troende kan det uppstå tvivel i det utrymme som uppstår i mellan frånvaron av ett tillkännagivande från en allsmäktig och den vaghet som frånvaron medför. I filmen Nattvardsgästerna från 1963 av Ingmar Bergman skildras hur en präst vacklar sin tro – denne upplever en "Guds tystnad".

Denna Guds tystnad har börjat plåga prästen, något som kan ske för många som måste uthärda saker i tillvaron utan att något tecken från ovan synliggörs. Vad som framkommer i filmen är tron som subjektiv i den mening att den kan gå förlorad utan att några specifika yttre händelser ägt rum.

Gudstron existerande således på ett psykologiskt plan emedan någon objektiv kunskap om Gud tycks omöjlig. Av samma anledning går det varken att ta för givet eller förneka existensen av Gud.

Sedan naturvetenskapens uppkomst har den brett ut sig till viss del på religionens bekostnad. Vetenskapen har kunnat förklara fenomen som tidigare ansågs övernaturliga. Vetenskapen har medfört att många övergett eller modifierat sin religiösa tro, men den har samtidigt inte kunnat vederlägga en tänkbar gudomlig existens.

Rationella argument

Då metoder att slutgiltigt avgöra frågan tycks saknas har frågeställningen i stället kommit att hanteras genom argumentering. Den ena sidan har angett Guds existens uppenbarad i den tillvaro vi har runtom oss, även om det skett i en reviderad form gentemot den Bibliska versionens utsagor.

Under medeltiden gjordes försök att på intellektuell väg bevisa Guds existens, mest känd är Anselms "Gudsbevis".

Naturvetenskapen har framställt en alternativ förklaringsmodell i alltings (dvs. universum i denna kontext) skapande i form av Big Bang.

Alltings orsak

En grundläggande skillnad mellan vetenskaplig och religiös syn på världen är att vetenskapen så att säga nöjer sig med att en förklaring som anger att slumpen är upphovet till allting som finns omkring oss medan religionen insiterar på en orsak (utöver slumpen).

Den moderna vetenskapens syn på tillvaron skiljer sig från den religiösa, men inte heller vetenskapen kan ge en förklaring på frågor som tidens uppkomst. Om tiden alltid funnits eller om den har en början. Ur detta uppstår följdfrågor som hur kan det finns något utan en tidsdimension och om tiden alltid funnits hur kan något oändligt existera.

Den antiken filosofen Aristoteles införde begreppet "den förste röraren" (på latin Primus motor) som syftade på en ursprunglig källa till orsak. Synen på universum och allting existerande är inte komplett utan en förklaring till dess ursprungliga orsak. Fysiken har förvisso bidraget med rimliga föklaringmodeller till hur jorden skapats och likaså planet- och solsystemet. Det finns också en föklaringsmodell till universums uppkomst form av Big Bang, men vill man utsträcka händelsekedjan längre än så finns inga vetenskaplig teorier utan här övergår det till spekulation.

Inför dessa omständigheter har argument som ibland går under begreppet det kosmologiska gudsbeviset använts för att fylla de obesvarade frågor och den brist på vetenskapliga förklaringar som infinner sig då man blickar bortom universums uppkomst. Vad denna teori grundas i är att det inte går att förlänga händelsekedjan i hur många steg som helst utan att det i slutändan når en punkt där alltings uppkomst måste ges en orsak. Detta är enligt det kosmologiska gudsbeviset alltså en gud.

Teodicéproblemet

Förutom alltings uppkomst och tillvarons beskaffenhet finns det argument på en etisk nivå för och emot. Som motargument för Guds existens har en del har framfört judeutrotningen, Förintelsen, under andra världskriget – hur kunde en sådan händelse kunnat få försiggå om Gud fanns?

Detta är ett exempel som inordnas under teodicéproblemet som betecknar svårigheten med tron på en god allsmäktig gud i en värld där ondska förekommer.

Försvaret kan sammanfattas i en deistisk syn på Gud, det vill säga en Gud som skapat världen, men inte längre ingriper direkt i världsliga ting.

Förutom det motargument som framkommer från ett deistiskt åskådningssätt finns ett annat argument i denna fråga som går tillbaka på hur Gud lät Adam och Eva, de första människorna, själva göra sina beslut och därför också bli ansvariga för dem. Gud kan således tillåta mänskliga illdåd som Förintelsen och annan ondska utspela sig bland människor eftersom han gett dem en fri vilja. Från denna fria vilja får människorna också själva ta konsekvenserna av sina synder.

Det finns även andra svar på teodicéproblemet. Ett sådant är att det onda tjänar som kontrast för att framhäva det goda.

I slutändan tycks en diskussion huruvida Gud kan tillåta en sådan händelse som förintelsen inte utmynna i en fråga om en allsmäktigs existens utan värderingen av den etiska norm som Gud i sådant fall valt.

Fast läser man Bibeln tycks det finns en intention hos skaparen att låta det goda råda: "Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret." (1 Mos 1:4). Detta kan förstås tolkas på flera sätt och det var förvisso innan Eva hade bitit i kunskapens äpple.

Ett annat Bibelcitat med en mer konkret lydelse kan återges: "Jag skall låta fred råda i landet, så att ni kan gå till vila utan att något skrämmer er. Jag skall göra slut på alla rovdjur i landet, och inga svärd skall härja i ert land.” (3 Mos 25). Det tycks alltså som Gud enligt Bibeln är verksam och kan inverka i människornas liv.

Det är numera dock mindre vanligt att en tro på Guds existens förenas med en bokstavlig Bibeltro.

Allsmakt och logik

Under medeltiden formulerades en motsägelse rörande allsmakt. Allsmakt innebär att en gränslös makt och den som är allsmäktig kan därför göra vad som helst. Men det logiska problemet formulerades som så att Gud som allsmäktig både skulle kunna skapa en sten som är så tung att den är omöjlig att lyfta, men samtidigt som mäktig alla uppgifter borde han väl kunna lyfta den? En allsmäktig kan sålunda inte utföra båda dessa saker och sålunda kan en allsmäktighet inte förekomma.