Postkolonial historiografi

Europa är den näst minsta världsdelen, men sannolikt den bland alla världsdelar som mest påverkat världshistorien och då inte minst genom sin kolonialism. Kanske är det då en naturlig följd att det ingenstans har skrivits historia som i Europa, samt att den skrivna historien från Europa också har fått högre officiell status än från någon annanstans.

En given anledning är den kulturella progress som avancerat under många århundraden, en utveckling som alstrat nyfikenhet och anspråk till vidare landvinningar på både intellektuell och geografisk nivå. Europas position har skapat en viss självbild som vidimerat en privilegierad ställning gentemot "de andra" som inte ingått i samma utvecklingstakt.

När väl denna ställning är uppnådd följer frågan huruvida en historieskrivning från ”de privilegierade” kan bli rättvis eller ej. Många faktorer finns som talar emot detta: ur en maktposition kan egna intressen bli efterkomna i hög utsträckning. Även om det funnits en målsättning att stå neutral, hade denna då kunnat uppnås?

Själva såg sig européerna manade att expandera och det blev startpunkten på kolonialismens tidevarv. För en långt driven kultur är det naturligt att expandera och upptäcka okända landmassor och därigenom nå bättre översikt över "sin värld". I Europas fall skedde detta ofta mer självsvåldigt än att det skulle kunna kallas för att odla sin nyfikenhet. När Columbus för Spaniens räkning upptäckte öar vid den "nya" kontinenten reagerade Portugal starkt och menade att detta var deras territorier varvid Spanien ansökte hos påven och han godkände att öarna fick ”tillhöra” Spanien.

När Columbus med besättning 1492 blev Europas kontakt med Amerika var han ute på ett "ärans uppdrag". Det ärofulla var instiftat på platsen för resans utgångspunkt, vad det sedan blev kallat på platsen för resans slutpunkt var mindre väsentligt. Vad som nådde tillbaka till Europa var förstås Columbus utsaga. Året därpå skedde en andra resa ledd av Columbus där målet var att hitta guld i närheten av Colombia. Läser man Columbus brev om de upptäckta öarna förstår man att det inte bara är tal om en rapport utan även ett samtal mellan honom och hans överordnade där Columbus egen karriär finns inblandad. Vad som mer generellt kan sägas om synen på Amerika som förmedlas är att Europas intressen gick före den nya kontinentens egna realiteter. Det är redan från början tydligt att det sedermera blir Europa som kommer diktera villkoren.

Den nyupptäckta kontinenten hade kanske redan ett namn, men Europa ville ge den ett i egen regi och smak. Den kom att bli döpt efter Amerigo Vespucci som var den italienska sjöfararen som var först av Européerna att nå den amerikanska kontinenten. Detta är ett synsätt som förklarar kontinenten som varandes namnlös och att ge den ett namn indikerar en föresats om vidare kontroll.

Kommunikation från andra sidan
Don Felipe Huamán Poma de Ayalas som levde i Peru blev känd för det brev, Nueva Corónica y Buen Gobierno, han författade med den spanska kungen som tänkt mottagare. I detta fall har författaren försökt förmedla händelser ur de berörda invånarnas perspektiv. I brevet som Ayala sänder till den spanska kungen (vilket aldrig nådde sin adressat), handlar det inte om triumf som hos Columbus dito utan snarare en vädjan om att alls få uttala sig och förmedla en historia från den amerikanska kontinenten som redan var påbörjad 1492.

José de Acosta som var en missionär på plats i Amerika försöker i sina skrifter förmänskliga indianerna i Sydamerika till en jämställd nivå med européerna i det avseendet. Självklart är ett sådant försök att ändra synen på indianerna avgörande ifall deras sak skall tas på allvar och inte förbli en sekundär ras efter de civiliserade i Europa.

Upptäcktsresorna både mot öster och väster där bland annat Vasco da Gama påträffar Indien och Kina medan Columbus når Amerika utgör också en viktig roll i det att Europa är parten som rest mot fjärran och upptäckt något nytt och bekräftat detta, i stället för att de andra hade kommit till Europa (när det gäller Östern hade förstås kontakten funnits långt innan, bland annat genom ”Sidenvägen”). Ett sådant faktum får säkerligen Europa att känna sig ”ett steg före” och kanske att dess självbild präglas av känslan att det insamlas information till ett slags samlat vetande i ett tänkt centrum.

Artikel av Mikael Norberg