Inkvisitionen

Inkvisitionen under medeltiden igångsattes av den katolska kyrkan och pådrivande var påven Gregorius IX. De som inte var anslutna till den katolska kristna tron ställdes inför valet att erkänna sig som kättare eller att ställas inför domstol. Konsekvensen blev att mängder av religiöst oliktänkande i europeiska länder straffades och ofta till döden.

Det är ett mörkt kapitel inom den katolska kristendomens historia och visar på hur föga tolerans för oliktänkande det fanns under den sena medeltiden då också korstågen ägde rum.

Inkvisitionens offer var främst kristna, fast kristna som inte åtlydde samma läror som den romersk-katolska. Bland de som utsattes för de värsta förföljelserna var katarerna som i den katolska kyrkans ögon var kättare. Efter att inkvisitionen satts igång 1231 skulle katarerna utsättas för tortyr om de inte bekände sig till den rätta tron. De som ändå vägrade kunde i värsta fall tilldömas dödsstraff.

Katarerna som var utbredda under stora delar av Frankrike och Italien på 1200-talet skulle i början av följande århundrade nästan vara utrotade.

Inkvisitionen skulle bli långvarig och under 1400-talet blev den kända historiska gestalten Jeanne d’Arc ännu ett offer. Hon skulle under en inkvisitionsprocess tilldelas straffet att brännas på bål, vars verkställande skedde år 1431.

Nästa fas blev vad som kallats Den spanska inkvisitionen och som instiftades av påven Sixtus IV år 1478. Denna gång var det judar och muslimer i Spanien som drabbades. Även här användes tortyr som medel och dödsstraff var inte ovanligt.

Under 1500- och 1600-talen ansatte en ytterligare inkvisition, auktoriserad av påven Paulus III, också protestanter under reformationen, det ledde som vi vet idag ändå inte till att den protestantiska rörelsen i stort undertrycktes.

Artikel av Katolik.nu

Relaterade ämnen:

Annons
Annonsbild