Den helige Ansgar (lat. Anscharius, Anschar, Anskar, Scharies) föddes 801 (den 8 september?) i en förnäm familj i Corbie i närheten av Amiens i Picardie i Nord-Frankrike. Han förlorade sin mor som femåring och kom därför till benediktinernas klosterskola i Corbie. Abboten var den helige Adelard och bland hans lärare där fanns den berömde teologen Paschasius Radbertus. Endast 12 år gammal trädde Ansgar själv in i Benediktinerorden och blev munk, sedan Karl den stores död den 24 januari 814 gjort ett starkt intryck på honom. Han blev tidigt även lärare vid skolan. År 823 blev han förflyttad till ett nytt grundande vid floden Weser i Westfalen, Nya Corbie (Corvey). Han verkade även som lärare och mottog prästvigningen.
Corvey skulle genom sin abbot Warin Wala komma att spela en viktig roll i den skandinaviska missionen organiserad från det nordliga Tyskland. På den tiden hade påven gjort ärkebiskop Ebo av Reims till legat för Norden, och han förkunnade evangeliet i Danmark men utan nämnvärt resultat. År 825 blev det slut på konflikten i Danmark mellan Haarik, son till kung Gøttrik och tronpretendenten Harald Klak. Den landsflyktige Harald Klak kom till Ingelheim för att hylla den frankiske kejsaren Ludvig den Fromme (le Débonnaire). År 826 mottog han dopet i S:t Alban i Mainz tillsammans med sin hustru och fyrahundra danskar. Ludvig tilldelade honom det frisiska grevskapet Hriussi vid mynningen av Weser som ett frankiskt län.
När Harald bad kejsaren om en missionär för sitt folk, föreslog abboten Wala i Corvey Ansgar. Samma år begav sig Ansgar till Jylland tillsammans med kungen. Med sig hade han munken Autbert, och beskyddad av kungen förkunnade han evangeliet och grundade en liten pojkskola i Hedeby (det senare Slesvig). Förkunnelsen fick snart framgång, och många blev omvända. Men kung Harald blev åter fördriven året efteråt; Autbert blev sjuk och dog strax efteråt i Corvey; även Ansgar vände tillbaka till klostret. Han tog med sig flera av de nyomvända för att de skulle få utbildning i Corvey och andra kloster där.
Emellertid mottog kejsaren Ludvig år 829 bud från kung Björn i Birka (Björkö) i Mälaren. Kungen sade, att det var många svenskar, som ville anta den kristna religionen, och deras kung var vänligt inställd till den och ville gärna ge präster tillåtelse att få uppehälle bland dem, om kejsaren bara ville vara så nådig att sända dem duktiga predikanter. Abboten i Corvey föreslog åter Ansgar, som förklarade sig villig "för Kristi namns skull". Tillsammans med munken Vitmar och kungens budbärare begav han sig sjövägen till Sverige, men de blev överfallna av sjörövare på vägen och plundrade, även på gåvor till den svenske kungen och på fyrtio böcker för kyrkligt bruk. De räddade sig i land och måste nu mödosamt bege sig genom skogar och ofarbara platser för att nå fram till kung Björn i Birka. Det var sannolikt på våren 830. Här fick de ett nådigt mottagande och tillåtelse att fritt förkunna evangeliet. Några köpmän och slavar var redan kristna; andra lät döpa sig, bland dem kungens befälhavare Hergeir, som byggde en kyrka på sina ägor. Detta var den första kristna kyrkan i Sverige.
Efter ett och ett halvt år vände de två missionärerna hem för att avlägga rapport för kejsaren Ludvig. De flesta källor är eniga om, att kejsaren c:a år 831 utnämnde Ansgar till abbot för Corvey och första ärkebiskop av Hamburg, ett ärkebiskopsdöme, som just hade upprättats till stöd för den nordiska missionen. Han blev biskopsvigd år 831 av kejsarens bror, biskop Drogo av Metz, och av metropoliterna av Mainz, Trier och Reims. Han reste till Rom, där påven Gregorius IV (827-44) överräckte honom palliet, tecknet på den ärkebiskopliga värdigheten. Han utnämnde även Ansgar till påvlig legat för Norden med mission bland svenskar, danskar och slaver som sin särskilda uppgift. Därefter delade Ansgar och ärkebiskop Ebo områdena mellan sig, på så sätt att Ansgar fick Danmark på sin lott, medan ärkebiskop Ebo utnämnde sin systerson Gautbert till missionsbiskop för Sverige.
I Hamburg byggde Ansgar en domkyrka och ett anslutande kloster, som han fyllde med munkar från Corvey. Han grundade även ett bibliotek och en skola, där han utbildade friköpta unga danska män till missionärer. Även i Turholt i Flandern återupplivade han klostret och grundade en missionärsskola. Här gick senare hans lärjunge och biograf, den helige Rembert. Men år 845 brändes Hamburg ned av kung Haarik och hans danska vikingar, och Ansgar blev nästan dräpt i angreppet.
Genom delningen av det frankiska riket gick Turholt över till Karl den Skallige, och därmed förlorade Ansgar de intäkter som hade försörjt honom i hans missionsarbete. Svält och nöd fördrev många bröder, och ärkebiskopen drog omkring hemlös. Men kung Ludvig den Tyske utnämnde omkring år 848 Ansgar till biskopssätet i Bremen, ett suffraganbiskopsdöme under Köln, som hade tillhört hans fiende Leudric, och kungen hoppades stärka missionen genom att slå samman biskopsdömena Hamburg och Bremen. Sammanslagningen godkändes på synoden i Mainz år 848 och stadfästes år 864 av den helige påven Nikolaus I den Store (858-67). Härefter var Ansgar ärkebiskop av Hamburg-Bremen till sin död, med en viss jurisdiktion över Danmark, Norge och Sverige.
På Birka kom det en våldsam hednisk reaktion, en upptakt till vikingatidens stora period, som skakade den nyetablerade skröpliga kristendomen i sina grundvalar. Gautbert blev plundrad och fördrevs. Hans ledsagare Nithard led martyrdöden (den förste martyr i Sverige man har kännedom om), och kyrkan revs ned.
Även i Danmark hade det uppstått en hednisk reaktion. Men Ansgar vann kung Haarik på sin sida, även om denne aldrig blev kristen, och han fick tillåtelse att bygga den första kristna kyrkan där. Kyrkan uppfördes i Hedeby och vigdes till Guds Moder, och en präst tog sig an den lilla församlingen, som efter hand växte till. Men Haariks död år 854 markerade tills vidare ett slut på kungariket Danmark och därmed slutet på missonen.
Under tiden hade ärkebiskopen Ebo dött, och omkring år 850 begav sig Ansgar på sin andra resa till Birka, försedd med varma anbefallningar från kung Haarik. Det var till stor hjälp att kung Olof av Sverige omvände sig år 852. Ansgar fick tillåtelse att förkunna och döpa och kvarlämnade sin ledsagare som präst där. På tillbakaresan avlade han besök i Danmark och fick en kyrka uppförd i Ribe med en präst knuten därtill. Hedeby och Ribe blev sålunda viktiga stödjepunkter för hans mission norrut. Han införde bruket av kyrkklockor, som hedningarna betraktade som magiska instrument. Han omvände kung Erik av Jylland år 854. Därefter vände han tillbaka till Bremen.
Hemma i sitt stift upprättade han både kloster och sjukhus, grundade skolor, friköpte fångar från vikingarnas slavhandel, tog med stor kärlek sig an de fattiga och verkade ivrigt för att utbreda den kristna tron och kulturen. Han skrev även sin biografi om Bremens förste biskop, den helige Villehad, som dog år 789.
Ansgars stora förebild var Martin av Tours, och i likhet med honom förefaller även Ansgar ha levt i fruktbärande spänning mellan bot och bön och apostolisk insats. Han bar tagelskjorta, fastade på vatten och bröd, när hälsan tillät det, annars praktiserade han måttfullhet. Flit och sund, radikal kännedom om synden gav utrymme för uthållig bön, och drömmar och syner följde honom livet igenom. I sitt breviarium tillfogade han korta personliga böner för varje psalm han bad, en praxis som garanterade hans personliga tillägnelse och som bredde ut sig till hans omgivning. Men bön och meditation drev honom även ut i modig och generös missionsinsats.
Han brann efter att förkunna evangeliet och visade stor förkärlek för de fattiga. "Han är den bäste man jag har sett i mitt liv", skrev kung Haarik (som brände Hamburg) till den svenske kungen. "Hans like i trohet har jag aldrig träffat bland människor". Han var även undergörare, botade många sjuka med bön och smörjelse med olja. Men i allt detta var han omutligt sann, så att då någon en gång berömde honom för de under han utförde, var hans svar: "Om Gud skulle utvälja mig till att utföra sådana ting, då skulle jag endast be honom om ett enda under, nämligen att han med sin makt skulle vilja göra mig till en god människa".
Ansgar hade alltid önskat att bli martyr, men han dog en naturlig död den 3 februari år 865 och gravsattes i Bremens domkyrka. Snart blev han ärad som helgon, och den 9 september ett eller två år efter sin död lade biskopen hans reliker i ett skrin och förklarade högtidligt, att han nu och i framtiden kunde firas på sin dödsdag. Därmed var han helgonförklarad ( en påvlig kanonisering var ännu inte på tal under den äldre medeltiden). Biskopen var antagligen Ansgars efterföljare i ämbetet, den helige Rembert (ärkebiskop 865-68), som han själv hade utsett. Få år senare, omkring 870, skrev ärkebiskop Rembert hans biografi: Vita Anskarii: Ansgars reliker lär ha blivit förda till Hildesheim, och i domkyrkan har de varit ärade sedan 1982, sedan deras äkthet hade prövats vetenskapligt på uppdrag av biskopen.
Ansgars verk i Danmark och Sverige har inte satt många spår. I Sverige dog Birka-missionen ut med ärkebiskop Unnes den 17 september 936 (första kända datum i svensk historia), och landet sjönk tillbaka i hedendom. Först hundra år senare återupptogs arbetet, nu mest av engelska missionärer, framför allt den helige Sigfrid av Växjö, och denna gång med bestående resultat.
I Danmark varade det hedniska mellanspelet inte så länge. Kristendomen slog igenom som officiell statsreligion omkring 860 med Harald Blåtand "som vunnit åt sig hela Danmark och Norge och gjorde danskarna kristna". Jellinge-stenen har blivit kallad Danmarks dopattest. Men därmed var Danmark och Norge ännu långt ifrån kristnade. Till Norge kom Ansgar aldrig, så "Nordens apostel" var i huvudsak apostel för Sverige, Jylland och Slesvig. Han äras i gamla Corbie i Picardie, Nya Corbie i Sachsen och i Skandinavien. I Tyskland är han även känd som S:t Scharies, och det är namnet på hans kollegiatkyrka i Bremen. En annan kyrka i Hamburg med samma namn gjordes om till barnhem av lutheranerna.
Ansgars minnesdag är den 3 februari. Hans namn står i Martyrologium Romanum. I konsten avbildas han som biskop med mitra, stav och bok, vanligtvis med en pälsrock till minne av sitt apostolat i de kalla nordiska länderna, några gånger håller han en modell av katedralen i Hamburg.
Översättning till svenska från www.katolsk.no
